---

Igår försökte jag sova tidigt. Ja, det blev väl hyfsat tidigt i alla fall. Somnade vid 01-tiden… Det är ett fasligt bestyr med att inte kunna sova som folk nuförtiden. ”Förr” hade jag inga problem med att sova, vilken tid som helst på dygnet. Snarare var problemet att hålla sig vaken. Men sen en tid tillbaka har jag trappat ner medicinen som jag gått på i ca 18 år (!) och snart slutat med den helt. Jag har upptäckt att den antagligen inte hjälpt mig det minsta under många års tid, för jag känner mig inte annorlunda eller sämre på något sätt, bara piggare.  Men det här med vakenheten blir dock ett litet problem som jag hoppas ska ge sig i takt med att kroppen ställer in sig till medicinnedtrappningen. Det jag ätit under alla dessa år är diverse antidepressiva preparat, de i folkmun s.k ”lyckopillren”, som jag med en gång kan klargöra att inte har den mista ”uppåttjack-effekt” egentligen, utan bara är till för att normalisera signalsubstanserna i hjärnan som är i obalans vid bl.a depressiva tillstånd samt vissa ångest-/fobi- eller tvångssyndrom. För mycket av det ena och för lite av det andra och så. Vid ”lyckopiller”-intagande blir man bara ”normaliserad”, mår sådär lagom bra precis som alla andra. (Eller så hjälper de inte alls). De som förespråkar något annat är bara de som inte prövat på att må dåligt själva, varit tvungna att äta medicin, och därmed inte har en aning om vad de pratar om. Hursomhelst så mår jag nu ungefär precis som de senaste 8-10 åren, förutom någon upp och nedgång här och där. Alltså kan medicinen inte ha hjälpt… Tråkigt att ha proppat i sig massor av dyr medicin till ingen nytta. Fast en gång i tiden hjälpte den mig faktiskt, det blev stor skillnad, men jag antar att kroppen säkert successivt kan vänja sig vid medicinering, och att man därmed trappar upp den kroppsliga toleransen sakta men säkert. Man blir med andra ord ”immun” till slut. Det är i.a.f vad jag tror, men jag vet inte om det är vetenskapligt konstaterat. Det enda kruxet just nu är det här med sömnen… Hoppas dock att det övergår till ett läge nånstans mittemellan detta och som jag var tidigare. Mera ”normalt” om man får säga så. För hur kul är det att vara uppe och plocka hundskit på gården en morgon 03:30 för att man inte kan sova och inte har något annat att göra..?

Idag har jag i alla fall varit duktig och bakat en banankaka. Den blev saftig och god. Jag bröt även i några bitar mörk choklad för att höja smakupplevelsen ytterligare, men jag tror nog att jag föredrar den ”naturell” utan andra tillsatser. Möjligen en klick lättvispad grädde? Det kanske skulle vara gott. Måste se till att pröva imorgon.

Jag ser att blogginläggen för ett år sedan handlade om den oroliga tiden då Kaiza var sjuk, om den mödosamma vandringen mot slutet… Usch, vilken fruktansvärt jobbig tid. En tid som jag helst av allt vill glömma. Hon betydde mycket för mig, Kaiza-flickan och hon var så tapper de sista två veckorna i livet. Vilken hund! Tur att jag får träffa sonen Hagbard ofta, för mycket av mammahund lever kvar i honom. Hon har en fin grav här på tunet vid äppelträdet, bredvid Hobbe. Varsin vacker sten har de också. Där tänds ett gravljus då och då för för mig var de högt älskade familjemedlemmar och inte bara hundar.

---