Hon fattas mig, Kaiza-flickan. Det är så tomt och tyst därute i hundgården och i hundhuset som var hennes. Jag vill inte ens titta ut genom sovrumsfönstret på kvällarna, för det är mörkt därinne. Lampan är släckt... Ingen Kaiza står med glatt viftande svans och plirande pigg blick och tittar in på mig. Jag går ännu i något slags vacuum och fattar inte riktigt att hon är borta. Det är så orättvist, så himla orättvist. Hon var ju bara fem år och verkligen en toppenhund.

Det första obduktionsresultatet fick jag veta igår. Det såg relativt normalt ut. Mjälten något förstorad, men inget alarmerande. Levern något ljusare, men ganska normalt med tanke på den kraftiga anemin. Slemhinnorna lite irriterade, men också normalt med tanke på kräkningarna sista dagen. Inget konstigt. Inga svar på varför. Biopsier på lever, mjälte, njurar och tarm är skickade till SLU för analys. Vi får se om det ger några svar, men enligt veterinären så är det inte säkert att vi någonsin får svar på varför. Ibland blir det så, sa hon. Inte alltför vanligt, men det händer.  Jag frågade om jag bör beakta detta i mitt framtida avelsarbete med tanke på hennes avkommor, men nej, det tyckte hon inte. Ha det i bakuvudet, ja, men inte lägga stor vikt vid det. Det är sådant som kan hända och mest troligt icke genetiskt. Skönt att höra. Jag är glad att hon hann få en kull valpar som kan föra hennes fantastiska egenskaper vidare, för det är inte vanligt med hundar som är som Kaiza. Hon lämnade ingen oberörd.

Jag vill rikta mitt varmaste TACK till alla underbara människor som skrivit här på bloggen, skickat mail och ringt. Det är en stor tröst i sorgen att veta att så många känner med mig. Och en stor tröst att Kaizas minne kommer att leva kvar länge, för hon var så otroligt speciell. TACK än en gång!

Kaiza är borta. Hon vandrade över regnbågsbron till De sälla Jaktmarkernas Land strax före fyra idag på eftermiddagen. Igår var jag så sprudlande glad och full av energi över henne tillfrisknande, och idag på f.m ringde vet. Marie Mård och berättade att läget tyvärr försämrats. Kaizas Hb hade gått ner och hon var mycket tröttare. Man ringde tidigt för att jag skulle få möjlighet att skicka henne vidare till Strömsholm om jag ville. I Strömsholm kunde man möjligen ta några fler prover och ge mer blod. Men jag ville inte låta henne åka i det skicket. De hade inte kunnat göra henne friskare i det läget hon befann sig. Vi bestämde att vi skulle avvakta till imorgon och se hur det utvecklade sig.

Vi halv fyra idag ringde telefonen. Det var vet. Mård från Djursjukhuset igen. Kaiza hade blivit mycket sämre under dagen, och var nu riktigt illa däran. Hon hade spytt återkommande och flera gånger blodklumpar.  Herregud vad jobbigt det är att vara hundägare i dessa situationer. Att vara bödeln som bestämmer när livet ska ta slut. Och jag var ju tvungen att säga dem, orden, så gråtande bad jag att hon skulle få slippa nu. Tårarna droppar när jag skriver det här och tangentbordet blir alldeles suddigt... Veterinären tyckte att jag tog rätt beslut, man hade gjort allt man kan göra, men ändå känner jag då och då ögonblicks tvivel... Tänk om jag hade gjort si eller så istället?? Kanske hon hade fått leva. Det är för tidigt, alldeles för tidigt för en hund av Kaizas kaliber att somna in. Hon hann bli 5 år och två veckor gammal ganska precis. Jag tror jag aldrig kommer att få lära känna en såpass speciell hund som Kaiza igen.

Jag bad dem obducera Kaiza för att eventuellt hitta någon orsak. Det är ändå inte säkert att man hittar något. men det känns viktigt att veta varför?! Sen ska hon hem, för jag har alla mina hundar begravda på en speciell plats, där de har sina gravstenar av vacker natursten, och dit jag kan gå och lägga en blomma ibland när jag vill vara nära mina bortgångna kamrater. Bilden nedan är från gravsättningen av Huldas urna. Ibland tänder vi ljus där på vintern och man kan se hur det glimmar så vackert på hundarnas egen kyrkogård.

Sov Gott, min Kaiza-flicka. Vi syns igen någon dag, bara inte riktigt än...

Till min stora lycka så meddelade idag veterinären att Kaizas Hb ytterligare gått upp 5 enheter och nu ligger på 45! Hon sa också att de nästintill uteslutit autoimmun hemolytisk anemi som orsak, men fortfarande inte alls visste vad det kunde röra sig om istället. Fler prover är inskickade till SLU för analys. Kaiza är ju fortfarande i ett kritiskt läge, blek i slemhinnorna p.g.a blodbristen men dock väldigt pigg igen. Veterinären berättade att hon har en liten dinousarie som leksak som tydligen är jätteviktig just nu :)

Det är min Kaiza det... Om allt fortsätter så här och hon stabilt går upp så får hon komma hem på permission över jul! Åhhh, jag hoppas, hoppas att det blir så. Sen ska hon dit igen när hon är bättre och man ska gå ner med en kamera i magen och kolla hur det ser ut. Vidare blir det blodprovstagning varannan dag till en början. Sen får man se hur det utvecklas...

Ja, det spelar ingen roll hur krångligt det blir, bara hon blir frisk igen. Tänk att en hund faktiskt tar lika stor plats i ens hjärta som en människa. De är ju min familj, dessa ludna svarta-bruna varelser.

Tack för era inlägg och tumhållningen. Lin skrev 3:e advent, det hade jag nästan helt glömt att det var. Bakningen gick hursomhelst åt skogen :(. Tryfflarna vet jag inte vad som hände med, men smeten skar sig rejält. Och den mjuka kakan blev inte så hög och fin som den skulle bli... Jag är nog inte så bra på bakning får jag lov att erkänna. Gör det för sällan helt enkelt. Men skam den som ger sig. Imorgon spottar jag i nävarna och tar nya tag.

Grappa och Fhara har tränats idag med hjälp av klickern. Jag är lite kluven just med klickern för Grappas del, hon har en tendens att prova nya saker så fort jag väntar lite och blir tyst. "Är det ligg du menar..? Eller sitt? Eller kontakt? Ska jag plocka upp någon grej från golvet??" Det blir lätt för mycket och för rörigt. Jag fick dock ett gott tips av Nadine; Att prata mycket, utom när det är rätt. Då är man tyst och väntar ut. På så sätt behöver man inte orora sig för att "prova-på-beteendet" dyker upp på tävling när man är tyst och stram. Klicker är onekligen bra i många lägen, men just den klassiska operativa inlärningen när hunden ska tänka ut vad som förväntas av den själv ger ofta sådana här beteenden som Grappa har nu. Det gäller att ha tungan rätt i mun när man tränar lättlärda hundar. De lär ju sig lika mycket rätt som fel (om man råkar visa tokigt).

Återkommer med dagens Kaiza-rapport imorgon. Hoppas att det är på fortsatt bättringsväg.

Dagens veterinärrapport angående Kaiza var positiv!! Hon var avsevärt mycket piggare och hade mött dem i morse med sin leksak i munnen. Hb hade också gått upp från 35 till 40 trots att hon inte fått något blod igår... Mycket bra tyckte veterinären som trodde att det kanske äntligen vänt. JIPPIE!!! Oj vad glad jag blev. Jag fick genast energi från ingenstans och började planera för julbak. Och det är INTE lik mig ska ni veta ;). Här ska bakas saffranskaka och tillverkas chokladtryffel. Och fortsätter hon öka så här så är hon nog hemma till jul! Tänk om vi kunde vara så lyckligt lottade, så vi får sitta i soffan tillsammans och kolla på film på julafton, Kaiza och jag... Det vore ju underbart!

I morse kom det numera både fruktade och välkomna telefonsamtalet från Falu Djursjukhus. Det var "vår" veterinär igen. Hon berättade att Hb-värdet gått ner ytterligare, som vi väntat, och låg nu på 35. Men Kaiza var avseveärt mycket piggare (om än flåsig) idag än i förrgår då hon var riktigt risig... Provsvaren från Ulltuna hade kommit (i.a.f det ena av dem) och visade att hon faktiskt hade en ökad blödningsbenägenhet, samt också järnbrist. Kortisonet har trappats ner eftersom hon ändå inte svarar på det och det förmodligen inte är AIHA trots allt. Det nya provet påvisar att det kanske är någon invärtes blödning och medicin har satts in (bl.a det preparat som Linda Heske tipsade om, *tack igen för hjälpen*), samt järntillskott och K-vitamin som man ger vid förgiftning med råttgift. Nu får vi se om den nya vändningen i fallet ger några svar och resultat till det positiva. Men förmodligen behöver hon mer blod idag igen.

Det är ändock skönt att hon är piggare. Jag kan bara inte stå ut med tanken på detta kvicksilver till hund, liggande dödligt sjuk och orkeslös. Inte min Kaiza. Det sista som övderger en är hoppet sägs det. Och jag hoppas fortfarande...

Sitter här igen på nattkröken och kan inte riktigt förmå mig att slappna av och gå och lägga mig. Klockan blir alltsom oftast två på nätterna numera... Eller ännu mer. Sen vaknar jag då och då och får ingen sammanhängande god nattsömn. Det har bara varit lite för mycket på sistone. Oron har gett sig tillkänna i återkommande magbesvär. Jag brukar vakna någongång vid fyra-fem tiden på morgonen med halsbränna och fruktansvärda magkramper som varar i ca en timme. Ibland får jag t.o.m gå och kräkas. Jag försöker undvika stark mat, dryck och diverse sötsaker som jag vet späder på besvären, men ändå håller det sig envist kvar. Jag får nog snart fixa en tid hos doktorn. Vem vet, de kanske har någon mirakelkur att skriva ut..??

Idag har varit en underbart kall och vacker vinterdag. Termometern visade på -16 grader i morse. Ett tag trodde jag inte att det skulle bli mildare alls under dagen och därmed också att den planerade sökträning skulle ställas in, men vi var tre tappra som körde ändå. Det gick ganska bra, men var nästan ingen vind alls. Det får man naturligtvis ta med i beräkningen, då unga hundar har inte den koncentration och erfarenhet som krävs för dylika förhållanden. Grappa är dock en pärla på det mesta. Mitt under ett sökslag för Axxa, när jag ligger bekvämt under en gran, så ringer telefonen. Jag har den ju på och med mig dygnet runt nu om de vill få tag i mig från Falu Djursjukhus.

Det var Falun och "min" veterinär Lena som ringde och meddelade att läget fortfarande såg relativt oförändrat ut. Efter gårdagens blodgiva var hon visserligen piggare, men hade inte gått upp i Hb så mycket som man trodde. 45 låg hon på. Efter förra blodgivan gick hon upp 30 enheter, och nu endast 12... Jag i min tur gav några tips som jag fick av veterinär Linda Heske igår (tusen, tusen tack för att du ringde, Linda!!!) som vet. tacksamt tog emot. Allt är välkommet nu. Och jag var tvungen att säga det som jag helst ville slippa säga, att jag inte vill att hon ska behöva lida och att veterinärerna måste säga till när det är dags... Det lovade hon att göra. (*Usch, tårarna rinner på mig när jag skriver det här..*) Jag hoppas fortfarande innerligt att vi slipper det samtalet. Men hopplösheten smyger sig allt tätare inpå...

Så har vi då redan kommit till 13 december, självaste Luciadagen, och Kaiza har redan varit inlagd på djursjukhuset i över en vecka. Idag var det tyvärr dystra nyheter igen :(. Blodvärdet var nere i 33. Så veterinären var inte särskilt hoppfull, och sa att hon kände samma maktlöshet som jag. Just denna veterinär verkar ha tagit Kaiza till sitt hjärta, för hon vill verkligen rädda henne. Hon berättade att hon efter den lediga onsdagen rusat in på jobbet i morse och var så glad över att blodvärdet varit ganska bra igår. När hon fick labbsvaret på dagens så var det med tungt hjärta hon ringde och meddelade mig. Idag kontaktade hon också kollegor på Ulltuna och Strömsholm. På Strömsholm hade hon turen att få prata med deras blodexpert som var tillfälligt inne på besök under sin barnledighet. Han sa att det ibland kunde ta tid för medicinen att börja verka, och att det även kunde gå ner så här efter en transfusion. Veterinären frågade mig också om hon fått i sig stora mängder gul lök (som bekant är giftigt för hundar), men jag kan inte tänka mig att hon skulle ha hittat något sådant någonstans utan att jag märkt det. Jag frågade i min tur om förgiftning, exepelvis råttgift, och ja - det kan möjligen vara en orsak, men inte särskilt trolig den heller. Långsökt, för hur skulle hon ha fått tag i det? Mina tankar vänds ut och in i jakten på en orsak. Finns det människor som är så elaka så att de skulle kunna förgifta en hund? Ja, naturligtvis finns dom, men är inte många. Och jag känner ingen som är så sjuk att man skulle kunna göra något sådant... Men tänk om..?? Tänk om någon galning retat sig på att dom skäller ibland eller så. Man vet ju aldrig.

I alla fall var det meningen att Kaiza kanske skulle förflyttas till Strömsholm eller Ulltuna idag. Men efter samtalet på e.m med behandlande vet. så bestämde jag att hon får stanna i Falun. Det är jobbigt i sig att bli förflyttad och hon börjar bli tagen av sjukdomen nu. Idag fick hon syrgas. Och enligt Strömsholm så kan de i dagsläget inte göra mer än Falun. Prover ska tas idag på blödningsbenägenhet, utifall att det är förgiftning som det gäller. Mer kan man inte göra någon annanstans heller. Helst vill man gå ner med en kamera i mage och tarm, men det krävs att hon sövs och det klarar hon inte nu med sina låga värden.

Jag frågade efter prognosen, men vet. ville inte riktigt svara. Självklart ser det inte ljust ut för min flicka. Hon fick blod idag igen. Hoppas att det ger henne lite mer energi tills de nya proverna är klara. Det fanns visserligen någon histora om en chihuahua som legat på Hb 22 under två veckors tid, och som mirakulöst repade sig och blev helt frisk. Men ofta händer det inte... Min försäkring håller också på att nå taket, så vet frågade om jag ville fortsätta. Självklart vill jag det. Jag är utfattig och pank redan, men jag har hellre ett rent samvete och skulder på banken än tvärtom. Finns det minsta hopp för min Kaiza så ska hon få den chansen. Det är hon värd. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag satt och visste att jag avlivat henne för att försäkringen inte täckte allt. Blir det så ändå, att hon inte klarar sig så är det så. Pengar kan man få mer av, men inte nya Kaizor.

Jag hoppas så att jag snart får skriva om trevliga nyheter här på bloggen. Det här är ju bara tragiskt...