Det har varit slappardagar i jul, både för mig och hundarna. Vi har inte gjort många knop. Lite lydnadsträning inomhus bara. Själv har jag läst ut en bra bok (Livstid av Liza Marklund) då jag inte kunnat se på TV. Och eftersom det varit grått och disigt väder med blixthalka och tidvis regn har det inte lockat till några härliga skogspromenader heller. Men imorgon ska vi ut i alla fall. Nu får det vara slut med innesittandet. Det tycker nog hundarna också fast de är förvånansvärt nöjda med tillvaron ändå. De "gamla" (Cragge och Våris) vet jag ju är hundar som är liknöjda med att sova på rygg i sängen som att vara ute på nåt spännande uppdrag. Men Fhara brukar inte vara nöjd med "inget" och inte heller Grappa. De vill ha något att göra annars så hittar dom på något själva. Nåt som jag oftast inte uppskattar lika mycket...

Kaiza är saknad. Livet går ju vidare, men ibland träffar mig insikten som en stöt i brösten, att jag aldrig mer kommer att träffa henne, sitta med hennes huvud inborrat i mitt knä medan jag klappar och kliar på henne. Aldrig mer höra det speciella klapprande ljudet när hon slickade sig om munnen. Aldrig se den där glada svansen som alltid var på topp. Aldrig mer titta in i hennes kloka mörka ögon... Hundhuset är tomt. En dag var jag tvungen att gå in och hämta mer foder i foderförrådet hos henne. Det var kusligt ödsligt därinne och jag ville bara ut därifrån så snabbt som möjligt igen. Hundarna ylar ibland, och förr så svarade Kaiza alltid därute, stämde glatt in i sången. Nu ylar dom och väntar sen lite, som för att höra om de får något svar, men det förblir tyst...

Jag tror jag aldrig mer kommer att få en så bra hund som Kaiza. Hon var i mina ögon nästintill den kompletta rottweilern. Har aldrig någonsin tidigare sett maken till arbetslust och temperament hos en rottis. Och denna glädje. Jag tror inte att någon som träffat Kaiza glömmer henne i första taget. Min fina flicka... Varför skulle just hon få lov att gå för tidigt?