Det gör ju det, konstigt nog. Går vidare alltså. Men med en bitter sorg som hänger med någonstans bakom kulisserna hela tiden. Igår var jag och åt julbord med Jon och Nadine. Det var jättegott och jättetrevligt, men så fort jag kommer hem lägger sig de tunga känslorna över mig igen, som en våt filt. Och jag får skuldkänslor som går ut på en middag när min älskade Kaiza-flicka så trgagiskt nog just gått bort... Men inget blir ju faktiskt bättre eller annorlunda över att jag sitter hemma och grämer mig, snarare sämre...

Idag hade vi bestämt oss för att träna sök. Vi var ett tappert gäng på fyra stycken som träffades vid klubben för gemensam färd ut i skogen. Dagen var oerhört vacker med ca 10 minusgrader och träden kädda med centimetertjock frost. Det gick riktigt bra för de äldre och erfarnare hundarna Grizzla och Axxa. Roligt att se hur de utvecklats på kort tid. Våra ungdomar; Grappa-rottisfröken och Esse-riesenslyngel tar sig också, men är båda i en ålder då yttre störningar lätt får fäste. Grappa löper för första gången och förstår nog inte riktigt vad det är som händer med kroppen. Esse har just lärt sig lyfta på benet och tycker nog att han är en sjutusan till karl :) Summan av kardemumman så var nog alla rätt så nöjda när vi i skymningstimmen for hemåt, inte minst med Catarinas saffransbullar med gräddfyllning inköpta på Vansbro Konditori. De slog nästan allt! :) Och sen att Lill-bebis Liza var med då förstås, så jag fick lite valpgos. Guuud så söt hon är!

Här sitter vi och diskuterar innan vi kör igång. Notera Lill-bebis Liza i Catarinas knä.

På väg hem så var jag tvungen att stanna till och ta en bild på den otroligt vackra vinterhimlen. Det var ett förunderligt ljus, nästan som himlen brann. Jag älskar att ta kort på vackra himlar, och på vintern kan man få många bra bilder. Just den här tycker jag var så fin så den får symbolisera hur jag vill beskriva en hundsjäl; Ren och underbart vacker!