I morse kom det numera både fruktade och välkomna telefonsamtalet från Falu Djursjukhus. Det var "vår" veterinär igen. Hon berättade att Hb-värdet gått ner ytterligare, som vi väntat, och låg nu på 35. Men Kaiza var avseveärt mycket piggare (om än flåsig) idag än i förrgår då hon var riktigt risig... Provsvaren från Ulltuna hade kommit (i.a.f det ena av dem) och visade att hon faktiskt hade en ökad blödningsbenägenhet, samt också järnbrist. Kortisonet har trappats ner eftersom hon ändå inte svarar på det och det förmodligen inte är AIHA trots allt. Det nya provet påvisar att det kanske är någon invärtes blödning och medicin har satts in (bl.a det preparat som Linda Heske tipsade om, *tack igen för hjälpen*), samt järntillskott och K-vitamin som man ger vid förgiftning med råttgift. Nu får vi se om den nya vändningen i fallet ger några svar och resultat till det positiva. Men förmodligen behöver hon mer blod idag igen.

Det är ändock skönt att hon är piggare. Jag kan bara inte stå ut med tanken på detta kvicksilver till hund, liggande dödligt sjuk och orkeslös. Inte min Kaiza. Det sista som övderger en är hoppet sägs det. Och jag hoppas fortfarande...

Sitter här igen på nattkröken och kan inte riktigt förmå mig att slappna av och gå och lägga mig. Klockan blir alltsom oftast två på nätterna numera... Eller ännu mer. Sen vaknar jag då och då och får ingen sammanhängande god nattsömn. Det har bara varit lite för mycket på sistone. Oron har gett sig tillkänna i återkommande magbesvär. Jag brukar vakna någongång vid fyra-fem tiden på morgonen med halsbränna och fruktansvärda magkramper som varar i ca en timme. Ibland får jag t.o.m gå och kräkas. Jag försöker undvika stark mat, dryck och diverse sötsaker som jag vet späder på besvären, men ändå håller det sig envist kvar. Jag får nog snart fixa en tid hos doktorn. Vem vet, de kanske har någon mirakelkur att skriva ut..??

Idag har varit en underbart kall och vacker vinterdag. Termometern visade på -16 grader i morse. Ett tag trodde jag inte att det skulle bli mildare alls under dagen och därmed också att den planerade sökträning skulle ställas in, men vi var tre tappra som körde ändå. Det gick ganska bra, men var nästan ingen vind alls. Det får man naturligtvis ta med i beräkningen, då unga hundar har inte den koncentration och erfarenhet som krävs för dylika förhållanden. Grappa är dock en pärla på det mesta. Mitt under ett sökslag för Axxa, när jag ligger bekvämt under en gran, så ringer telefonen. Jag har den ju på och med mig dygnet runt nu om de vill få tag i mig från Falu Djursjukhus.

Det var Falun och "min" veterinär Lena som ringde och meddelade att läget fortfarande såg relativt oförändrat ut. Efter gårdagens blodgiva var hon visserligen piggare, men hade inte gått upp i Hb så mycket som man trodde. 45 låg hon på. Efter förra blodgivan gick hon upp 30 enheter, och nu endast 12... Jag i min tur gav några tips som jag fick av veterinär Linda Heske igår (tusen, tusen tack för att du ringde, Linda!!!) som vet. tacksamt tog emot. Allt är välkommet nu. Och jag var tvungen att säga det som jag helst ville slippa säga, att jag inte vill att hon ska behöva lida och att veterinärerna måste säga till när det är dags... Det lovade hon att göra. (*Usch, tårarna rinner på mig när jag skriver det här..*) Jag hoppas fortfarande innerligt att vi slipper det samtalet. Men hopplösheten smyger sig allt tätare inpå...