Igår var en orolig och tråkig dag. På kvällen, när jag satt och läste igenom bloggen tänkte jag att jag faktiskt varit rent egoistisk. Vad spelar det väl för roll om jag sitter ensam på jul och nyår då jag har mina älskade fyrbenta vänner omkring mig? Ingen som helst. De är de bästa vänner man kan ha. Ja, inte bara vänner - De är faktiskt våra änglar här på jorden. För vilken annan individ skulle älska dig lika förbehållslöst som en hund hur än illa du behandlat honom? Ingen. Allra minst vi människor. Lämnar du en hund att svälta och törsta, så är han lika glad att se dig när du är tillbaka och tycker lika mycket om dig för det. Sparka och slå honom, och han älskar dig ändå. Så jag bad en liten tyst bön för mig själv. "Gode Gud, låt Kaiza bli frisk och jag ska vara glad och lycklig över att jag har en jul med mina nära som faktiskt får vara friska." Det är inte alla förunnat. Och det är inte alla föunnat att få känna en sån lycka och kärlek till en massa underbara vovvar heller. Jag har det BRA och ska inte klaga!

Så fick jag då samtalet från veterinären idag, och Kaizas blodvärde har GÅTT UPP, och det ganska mycket. 61 ligger hon på idag! Jippiiiee!!!! Veterinärren trodde att det var en vändning av sjukdomen i sig självt, för självklart har ju blodgivan gett sitt, men det borde inte ha blivit en såpass stor förbättring om kroppen fortfarande var på nedgång. YES! Men det är ju fortfarande inte utom fara... Det är de närmsta dagarna som ska visa om det är en permanent eller tillfällig förbättring. Hon får inte dippa igen... Imorgon kan jag fortfarande förbereda mig på en liten nedgång av HB utan att det betyder att kroppen själv är på väg nedåt, sa veterinären. Det är naturligt med lite nedgång efter blodgivan, men får det inte vara mycket.

Jag frågade också om jag kunnat gjort något innan, något jag borde ha sett eller så, men hon sa att "med den här hundens mentalitet så KAN du inte ha sett något tidigare. Det var tur att hon spydde blod så ni kom in i tid, för utan det så kanske det varit för sent."

Hon menade på att Kaiza är helt mirakulöst pigg för att vara så sjuk. Hon borde ligga ner på sidan och knappt lyfta på huvudet. Istället skuttar hon runt som en valp och gör lekinviter och är hur snäll och gullig som helt med personalen. En mycket stark hund i sig självt, sa hon.

Min Kaizi-flicka! Hjärtat svällde av stolthet och jag blev alldeles varm. Kämpa på nu Kaiza, så du får komma hem. Jag lovar att du får sitta med mig i nya soffan i jul och äta praliner ;o).